02.
en månad in i uppsatsskrivandet och vi ändrar inriktning, igen. varenda dag är som en känslosam bergodalbana där vi går från att som från ingenstanns känna oss fullkomligt fantastiskt bra till att lika snabbt falla ner i botten och uppgivet fundera vad tusan vi håller på med, egentligen. ett tanke som ut ett perspektiv kan kännas som vår bästa idé ever kan ur en annan verka totalt flummig och osammanhängande. förvisso det kanske faktiskt är de idéerna som är de storslagna för visst kan flummigt och osammanhängande vara nytänkande och intressant. SÅ himla frustrerande bara att inte ha en dag eller ens en timme där allt bara känns tipptopp glatt festligt osv. fastän å andra sidan klingar de orden inte särskilt väl med uppsatsskrivande.